Jag har försökt dölja att du finns där, långt inne bland mina tankar. Jag saknar dig, något så enormt. Har hänt en hel del, en stor del av det som har hänt har vi pratat om. Önskat lycka till och hoppats för varandra. Känns så konstigt att inte kunna ringa dig. Prata om allt så som bara vi göra. Driva om allt och alla på vårt speciella lilla sätt. Saknaden efter dig är stor.

Men sen så minns jag. Svika är nog egentligen inte rätt ord, men för mig känns det så. För jag har alltid förlåtit dig för allt dumt du har gjort. Förlåtit dig när du helt plötsligt slutar höra av dig. Förlåtit dig när du lovat att inte göra om det men sedan ändå gör om det.

Det senaste du sa till mig var att, ingen kommer kunna skilja på oss. Ska aldrig släppa dig igen, du betyder för mycket för mig. Älskar dig bästii <3 (Förkortat såklart) Du sa grejer som fick mig att tro att, kanske. Kanske denna gången. Men sen på något vis så blir det att du är tvungen att välja mellan din bästa vän och din flickvän. Som btw e sjuk i huvudet! Ett förhållande ska inte vara så som ni har det..

Jag har aldrig tvingat dig att välja. Så varför väljer du? Det enda kravet jag har är att du ska vara min bästa vän så som vi var innan. Men det är försent nu. Så många har sagt till mig att ge upp, så många innan det som inte förstår varför jag är vän med honom när han sårar mig, gång på gång på gång. Nu får det vara sluta! Du kan inte komma och trampa på mig mer! Du kan inte anta att allt är okej mer. Denna gången förlåter jag dig inte.

Farväl min bästii, här med bryter jag alla löften vi har haft till varandra. Räkna aldrig med mig mer. Ser du mig gör mig den tjänsten att gå åt det andra hållet. Ser du mig ute på fyllan, snälla kom inte fram till mig för du vet att du åker på styck. Farväl Bästii </3